Nacka på Casinoteatern

Fick två biljetter till Casinoteatern och Artisten - Nacka Skoglund Story i födelsedagspresent, till det som visade sig vara säsongsavslutningen. Hade egentligen inga större föväntningar. Bajenvänner som sett uppsättningen sa att den var bra...

... och visst det var den. Den behandlade Nacka utifrån perspektivet Artisten. De tragiska delarna runt hans liv finns givetvis med - hur kan dom inte vara med - men fokuset ligger på artisten, liraren och han som "var tvåa efter påven i Italien". Eftersom det redan skrivits en bra recension om pjäsen, här, så låter jag den göra "jobbet".

Istället för att göra om det som redan är gjort bra, tänker jag istället på detta så här dagen efter:

1. Guldbollen,
Ja, jag vet att det är cirka 45 år försent men det är en stor skandal att inte Nacka, någonsin, fick guldbollen. Men det är som sagt historia. Fick under gårdagen en förklaring till att inte Nacka var med i Tidernas Guldboll - det var nämligen så att man var tvungen att ha fått en guldboll för att få vara med i denna nominering. MEN som Uffe Larsson sa i ett ganska känslosamt tal under avtackningen - "eftersom man uppenbart inte behöver närvara för att ta emot Guldbollen, och Nacka har ett godkänt skäl till sin frånvaro, vore det inte mer än rimligt att Nacka fick bollen retroaktivt".

2. Se pjäsen!
För det första så kommer pjäsen tillbaka början av nästa år (mitten av februari, tror jag). För det andra, va inte rädd för att ta med någon som inte är en lika stor fotbollsidoiot som du. Den kan faktikst tilltala den som inte vet men Nacka var innan - det lärde jag mig igår. Dessutom är filmerna som varvar skådespelandet ett spännande tidsdokument över fotboll - från då.

Just det, för er som inte bor i Stockholm - pjäsen ska även ut på landsturné under nästa år.

3. Tom Alandhs dokumentär,
Pjäsen är bra, skådespelandet också. Men filmklippen, som till stor del kommer från Tom Alandhs dokumentär om Nacka, gör mig otroligt sugen på att se hela dokumentären. Pjäsen får mig att vilja veta mer om Nacka.

och så en sista sak:

Man verkar inte ha gjort några segergester när man gjorde mål förr i tiden. Inget vaggande av fiktiva bebisar, inget sniffande längs med linjer - inget. I alla fall inte Nacka. På filmklippen man visade så var det en målfestival utan dess like - ena målet snyggare än de andra. Trots att teaterpubliken - 50 år senare - inte kunde hålla tillbaka sin beundran var ändå målgöraren själv lika "cool" som om det vore en avspark han gjort.

Underligt och fascinerande, man är ju van vid att en spelare som gjort mål sliter av sig huden från kroppen, snurrar den några varv och hoppar i den igen. Inte bara springer tillbaka lugnt och sakta för att spela vidare...

Se pjäsen!

Just det en sak till, kom i tid och kolla igenom de tröjor, tidningsurklipp och andra saker som finns att beskåda i entrén till Casinoteatern. Nästan värt biljettpriset i sig...